ÄLSKADE MAMMA OCH 100 INLÄGG
Det finns en person här i världen som förstår en bäst av alla, det syns inte och vi tar dem oftast för givet, våra mammor.
Idag när jag flyttade så kändes det inte förens kvällen innan att jag faktiskt skulle flytta, att mitt rum inte skulle vara mitt rum längre. Att min mamma inte skulle sova i rummet brevid längre. Det gjorde jävligt ont. För jag flyttar inte bara till en annan lägenhet i stan, jag kan inte bara ta cykeln och äta middag med mamma och Anders eller titta på mästerkocken tillsammas med dem eller be min mamma lära mig laga beanese sås vilken dag som helst. Jag flyttar 21 mil bort från henne, det tar minst 6 timmar med buss att nå henne och hon kommer inte kunna vara här när jag mest behöver henne. Det känndes inte ens såhär hemskt att åka till tyskland, för jag tog inte med mig några möbler eller något annat än kläder och vardagliga saker. Utan allt stod kvar där det ska stå. Nu kommer mitt rum istället vara ett tomt skal där jag än gång bott, varit bakfull, bråkat med mamma och spelat otroligt mycket wow i. Det kommer finnas en säng och ett skrivbord där, ett skivbord som inte ens är mitt. Det känns förjävligt.
Jag och mamma tog en rundtur genom stan innan det var dags för mig att åka, vi åkte till blommaffären så jag kunde skaffa en bukett till mitt gammla jobb, extrajobb om man ska vara noga. Sen när jag skulle åka så gav mamma mig en sten där det stod mamma med inristade guldbokstäver och ett rött hjärta på. Det tog all min viljestyrka och mer där till för att jag inte skulle börja gråta framför henne. Fy fan va hårt det va, när hon stod där utanför bussen och tittade på mig ville jag bara att hon skulle gå för att jag inte orkade hålla allt inne, jag ville inte visa mig så svag, jag är ju ändå 20 år snart och det är dags att flytta ut från boet, jag vill ju faktiskt flytta! Men det blev så mycket längre än jag trodde... när hon äntligen gick så brast jag ut i gråt, inget stort bölande men tårarna forsade. Allt denna flytt tagit med sig, på ont och gott har dragit upp de mest traumatiska minnerna ur min uppväxt som jag uppleft att min mamma har slitits ifrån mig mot mig vilja. Mestadels relaterade till mina förälldrars separation.
När Amandus kom hem ikväll från jobbet var jag så glad, jag har inte träffat honom på två veckor och jag har utan tvivel längtat efter honom gränslöst. Så jag stod och väntade på att jag skulle se den fula mercan åka upp mot huset, när jag äntligen såg den (efter kanske 3-4 minuter av tjuvkikande ut genom den öppna ballkongdörren) blev jag så ivrig och sprang ut till parkeringen för att träffa honom. Jag var sååååå glad.
Efter typ 20 minuter av installerande av nya saker jag tagit med mig bestämde sig Amandus att hans träningsabstinens var för stark och han var tvungen att ta en springtur. Jag var inte allt för glad men kände att jag också måste få upp min utomhuskondition så jag kompanjerade honom och gav upp efter en halv kilometer? drygt. Klarar mycket längre på löpbandet men det är ju stor skillnad på att jogga inne och ute så jag var väl inte allt för purken, men astman gjorde sig starkt påminnd och jag fick lov att börja gå istället, joggade en bit till och spurtade sista biten till dörren.
När vi sedan skulle gå och lägga oss började jag tänka på mamma och hur mycket jag redan saknar henne, så kom jag och tänka på stenen hon gav mig och började gråta igen. Hade redan bestämt mig för att den skulle få ligga i sovrumsfönstret så jag gick och hämtade den i ryggsäcken. Efter att ha tänt lampan och tittat på den började jag gråta rejält och trodde att jag skulle kunna dölja det för Amandus, men det gick inte, det går aldrig. Så jag la mig och berättade om de som jag upplever de starkaste och mest traumatiska upplevelserna när jag fått åka ifrån min mamma mer eller mindre mot min vilja. Jag grät så mycket och Amandus försökte trösta mig att det är bara en tre timmars bilresa hem till kramfors. Men det är ändå dyrt att åka bil och det är inte heller det lättaste att bara åka efter jobbet för man känner sig sugen på lite mamma mys. Jag önskar så innerligt att det kunde ha varit närmare, att Amandus inte bott så långt bort. De är båda mina ögonstenar och jag vill vara nära dem båda. Men ibland går det inte att få allt man vill ha. Denna jobbiga känsla släpper väl snart, det vet jag att den gör. Jag klarade mig ju nästan fyra månader utan mamma i Frankfurt! Så om jag åker hem en gång i månan är det ju mycket bättre än frankfurt någonsin va.
Det är väl känslan, att mitt rum är inte mitt rum längre, och det finns ingen anledning att flytta hem till boet igen som känns så svår. Jag har det bra, jag har en underbar pojkvän, vänner, en underbar mamma som alltid ställer upp (förutom när det gäller att köpa ut alkohol), nytt jobb som börjar om exakt 12 timmar och våren är här. Vad kan vara fel? Ingenting, jag har ingenting förutom distansen och inga skobutiker i Dorotea att klaga på.
Detta var för att kunna få skriva av mig och känna mig bättre till mods, vilket jag gör. Kanske den depresiva boken jag läser om missär som skjuter dessa känslor till kokpunkten. Men det är ju skönt att få gråta ut ibland också. Det känns redan bättre, för stunden iallafall.
Nu ska jag mysa ner mig med Amandus i en aldeles för trång säng, gud va jag längtas till vi köper en ny!
/Leona
Idag när jag flyttade så kändes det inte förens kvällen innan att jag faktiskt skulle flytta, att mitt rum inte skulle vara mitt rum längre. Att min mamma inte skulle sova i rummet brevid längre. Det gjorde jävligt ont. För jag flyttar inte bara till en annan lägenhet i stan, jag kan inte bara ta cykeln och äta middag med mamma och Anders eller titta på mästerkocken tillsammas med dem eller be min mamma lära mig laga beanese sås vilken dag som helst. Jag flyttar 21 mil bort från henne, det tar minst 6 timmar med buss att nå henne och hon kommer inte kunna vara här när jag mest behöver henne. Det känndes inte ens såhär hemskt att åka till tyskland, för jag tog inte med mig några möbler eller något annat än kläder och vardagliga saker. Utan allt stod kvar där det ska stå. Nu kommer mitt rum istället vara ett tomt skal där jag än gång bott, varit bakfull, bråkat med mamma och spelat otroligt mycket wow i. Det kommer finnas en säng och ett skrivbord där, ett skivbord som inte ens är mitt. Det känns förjävligt.
Jag och mamma tog en rundtur genom stan innan det var dags för mig att åka, vi åkte till blommaffären så jag kunde skaffa en bukett till mitt gammla jobb, extrajobb om man ska vara noga. Sen när jag skulle åka så gav mamma mig en sten där det stod mamma med inristade guldbokstäver och ett rött hjärta på. Det tog all min viljestyrka och mer där till för att jag inte skulle börja gråta framför henne. Fy fan va hårt det va, när hon stod där utanför bussen och tittade på mig ville jag bara att hon skulle gå för att jag inte orkade hålla allt inne, jag ville inte visa mig så svag, jag är ju ändå 20 år snart och det är dags att flytta ut från boet, jag vill ju faktiskt flytta! Men det blev så mycket längre än jag trodde... när hon äntligen gick så brast jag ut i gråt, inget stort bölande men tårarna forsade. Allt denna flytt tagit med sig, på ont och gott har dragit upp de mest traumatiska minnerna ur min uppväxt som jag uppleft att min mamma har slitits ifrån mig mot mig vilja. Mestadels relaterade till mina förälldrars separation.
När Amandus kom hem ikväll från jobbet var jag så glad, jag har inte träffat honom på två veckor och jag har utan tvivel längtat efter honom gränslöst. Så jag stod och väntade på att jag skulle se den fula mercan åka upp mot huset, när jag äntligen såg den (efter kanske 3-4 minuter av tjuvkikande ut genom den öppna ballkongdörren) blev jag så ivrig och sprang ut till parkeringen för att träffa honom. Jag var sååååå glad.
Efter typ 20 minuter av installerande av nya saker jag tagit med mig bestämde sig Amandus att hans träningsabstinens var för stark och han var tvungen att ta en springtur. Jag var inte allt för glad men kände att jag också måste få upp min utomhuskondition så jag kompanjerade honom och gav upp efter en halv kilometer? drygt. Klarar mycket längre på löpbandet men det är ju stor skillnad på att jogga inne och ute så jag var väl inte allt för purken, men astman gjorde sig starkt påminnd och jag fick lov att börja gå istället, joggade en bit till och spurtade sista biten till dörren.
När vi sedan skulle gå och lägga oss började jag tänka på mamma och hur mycket jag redan saknar henne, så kom jag och tänka på stenen hon gav mig och började gråta igen. Hade redan bestämt mig för att den skulle få ligga i sovrumsfönstret så jag gick och hämtade den i ryggsäcken. Efter att ha tänt lampan och tittat på den började jag gråta rejält och trodde att jag skulle kunna dölja det för Amandus, men det gick inte, det går aldrig. Så jag la mig och berättade om de som jag upplever de starkaste och mest traumatiska upplevelserna när jag fått åka ifrån min mamma mer eller mindre mot min vilja. Jag grät så mycket och Amandus försökte trösta mig att det är bara en tre timmars bilresa hem till kramfors. Men det är ändå dyrt att åka bil och det är inte heller det lättaste att bara åka efter jobbet för man känner sig sugen på lite mamma mys. Jag önskar så innerligt att det kunde ha varit närmare, att Amandus inte bott så långt bort. De är båda mina ögonstenar och jag vill vara nära dem båda. Men ibland går det inte att få allt man vill ha. Denna jobbiga känsla släpper väl snart, det vet jag att den gör. Jag klarade mig ju nästan fyra månader utan mamma i Frankfurt! Så om jag åker hem en gång i månan är det ju mycket bättre än frankfurt någonsin va.
Det är väl känslan, att mitt rum är inte mitt rum längre, och det finns ingen anledning att flytta hem till boet igen som känns så svår. Jag har det bra, jag har en underbar pojkvän, vänner, en underbar mamma som alltid ställer upp (förutom när det gäller att köpa ut alkohol), nytt jobb som börjar om exakt 12 timmar och våren är här. Vad kan vara fel? Ingenting, jag har ingenting förutom distansen och inga skobutiker i Dorotea att klaga på.
Detta var för att kunna få skriva av mig och känna mig bättre till mods, vilket jag gör. Kanske den depresiva boken jag läser om missär som skjuter dessa känslor till kokpunkten. Men det är ju skönt att få gråta ut ibland också. Det känns redan bättre, för stunden iallafall.
Nu ska jag mysa ner mig med Amandus i en aldeles för trång säng, gud va jag längtas till vi köper en ny!
/Leona
SAMBO
Ni som är vän med mig på facebook (vilket de flesta är) vet att jag officiellt inte är singel längre, och ordet sambo kanske låter väldigt avskräckande i ett nykläckt förhållande. Men det började långt innan februari 2011. Det började redan på midsommar i fjol (eller till och med på sportlovet 2007 när jag fick en het crush på killen).
Jag är så kär så det borde blomma rosor i öronen på mig. Dock så bor vi 20 mil ifrån varandra. 6-8h bussresor är ganska påfrestande och det hämnar jobbet för både mig och Amandus. Därför funderar vi på att flytta ihop, ITS ON BITCHES. Det är något det har pratats om tidigare i år men inte varit aktuellt eftersom det känns som mycket står på spel. Men nu är det faktiskt ett mycket stort samtalsämne mellan oss. Eftersom gullet flyttar till en lägenhet snart, och jag har redan sökt extrajobb i Dorotea, och om jag får jobb där så kommer vi att flytta ihop. Förhoppningsvis så kommer jag få jobb redan i maj men man kan ju aldrig vara riktigt säker så annars kommer jag söka sommarjobb.
Dock så oroar jag mig så mycket över det här, Amandus tycker nog jag är ganska fånig eftersom jag vill att mitt blivande hem ska vara PERFEKT, men hur mycket är egentligen perfekt när man flyttar från boet? Man kan inte skaffa sig allt som man vill skaffa sig på en gång och därför blir det inte perfekt på en gång, som jag vill ha det. Utan det är något som tar tid, det är vad Amandus säger, jag förstår honom men jag vill att allt ska bli som jag vill. Ny säng ska köpas och ny soffa, sängen är både jag och Amandus ense om att den helst ska vara helt ny, men en ny bäddmadrass som är 140 är inte direkt billig. Sen sängstomme och alla andra tusen prylar som måste köpas. Det är en lång process innan någonting kommer bli i närheten så perfekt som jag vill ha det.
Att flytta från Kramfors känns inte som någon större förlust eftersom majoriteten av mina vänner, ja nästan alla bor utspridda i Sverige nu, de flyttade iväg när jag var i Tyskland och söp ner mig och passade barn. Det känns skrämmande att flytta till en ny ort där inte mataffärerna är lika stora och stället är så mycket mindre än till och med lilla Kramfors. Men även om det är litet är det mycket och ta in och jag kan inte ens hitta i en tredjedel av Dorotea än haha. Jag har heller inga vänner där vilket nog känns värst, om jag hade gått i skola hade det ju varit mycket lättare att träffa folk men nu måste jag ju faktiskt anstränga mig. Även fast jag är en väldigt framflugen person så är jag väldigt blyg och säger helst inget alls om jag känner mig osäker. Visst jag älskar att prata men även en pratglad person har sina begränsningar.
Jag kännde bara för att skriva av mig såhär innan jag ska sova så jag förhoppningsvis får någon sömn i natt och inte bara ligger och tänker på detta. Jag ska bli bättre på att uppdatera, försöka iallafall.
/Leona
Jag är så kär så det borde blomma rosor i öronen på mig. Dock så bor vi 20 mil ifrån varandra. 6-8h bussresor är ganska påfrestande och det hämnar jobbet för både mig och Amandus. Därför funderar vi på att flytta ihop, ITS ON BITCHES. Det är något det har pratats om tidigare i år men inte varit aktuellt eftersom det känns som mycket står på spel. Men nu är det faktiskt ett mycket stort samtalsämne mellan oss. Eftersom gullet flyttar till en lägenhet snart, och jag har redan sökt extrajobb i Dorotea, och om jag får jobb där så kommer vi att flytta ihop. Förhoppningsvis så kommer jag få jobb redan i maj men man kan ju aldrig vara riktigt säker så annars kommer jag söka sommarjobb.
Dock så oroar jag mig så mycket över det här, Amandus tycker nog jag är ganska fånig eftersom jag vill att mitt blivande hem ska vara PERFEKT, men hur mycket är egentligen perfekt när man flyttar från boet? Man kan inte skaffa sig allt som man vill skaffa sig på en gång och därför blir det inte perfekt på en gång, som jag vill ha det. Utan det är något som tar tid, det är vad Amandus säger, jag förstår honom men jag vill att allt ska bli som jag vill. Ny säng ska köpas och ny soffa, sängen är både jag och Amandus ense om att den helst ska vara helt ny, men en ny bäddmadrass som är 140 är inte direkt billig. Sen sängstomme och alla andra tusen prylar som måste köpas. Det är en lång process innan någonting kommer bli i närheten så perfekt som jag vill ha det.
Att flytta från Kramfors känns inte som någon större förlust eftersom majoriteten av mina vänner, ja nästan alla bor utspridda i Sverige nu, de flyttade iväg när jag var i Tyskland och söp ner mig och passade barn. Det känns skrämmande att flytta till en ny ort där inte mataffärerna är lika stora och stället är så mycket mindre än till och med lilla Kramfors. Men även om det är litet är det mycket och ta in och jag kan inte ens hitta i en tredjedel av Dorotea än haha. Jag har heller inga vänner där vilket nog känns värst, om jag hade gått i skola hade det ju varit mycket lättare att träffa folk men nu måste jag ju faktiskt anstränga mig. Även fast jag är en väldigt framflugen person så är jag väldigt blyg och säger helst inget alls om jag känner mig osäker. Visst jag älskar att prata men även en pratglad person har sina begränsningar.
Jag kännde bara för att skriva av mig såhär innan jag ska sova så jag förhoppningsvis får någon sömn i natt och inte bara ligger och tänker på detta. Jag ska bli bättre på att uppdatera, försöka iallafall.
/Leona
