ÄLSKADE MAMMA OCH 100 INLÄGG
Det finns en person här i världen som förstår en bäst av alla, det syns inte och vi tar dem oftast för givet, våra mammor.
Idag när jag flyttade så kändes det inte förens kvällen innan att jag faktiskt skulle flytta, att mitt rum inte skulle vara mitt rum längre. Att min mamma inte skulle sova i rummet brevid längre. Det gjorde jävligt ont. För jag flyttar inte bara till en annan lägenhet i stan, jag kan inte bara ta cykeln och äta middag med mamma och Anders eller titta på mästerkocken tillsammas med dem eller be min mamma lära mig laga beanese sås vilken dag som helst. Jag flyttar 21 mil bort från henne, det tar minst 6 timmar med buss att nå henne och hon kommer inte kunna vara här när jag mest behöver henne. Det känndes inte ens såhär hemskt att åka till tyskland, för jag tog inte med mig några möbler eller något annat än kläder och vardagliga saker. Utan allt stod kvar där det ska stå. Nu kommer mitt rum istället vara ett tomt skal där jag än gång bott, varit bakfull, bråkat med mamma och spelat otroligt mycket wow i. Det kommer finnas en säng och ett skrivbord där, ett skivbord som inte ens är mitt. Det känns förjävligt.
Jag och mamma tog en rundtur genom stan innan det var dags för mig att åka, vi åkte till blommaffären så jag kunde skaffa en bukett till mitt gammla jobb, extrajobb om man ska vara noga. Sen när jag skulle åka så gav mamma mig en sten där det stod mamma med inristade guldbokstäver och ett rött hjärta på. Det tog all min viljestyrka och mer där till för att jag inte skulle börja gråta framför henne. Fy fan va hårt det va, när hon stod där utanför bussen och tittade på mig ville jag bara att hon skulle gå för att jag inte orkade hålla allt inne, jag ville inte visa mig så svag, jag är ju ändå 20 år snart och det är dags att flytta ut från boet, jag vill ju faktiskt flytta! Men det blev så mycket längre än jag trodde... när hon äntligen gick så brast jag ut i gråt, inget stort bölande men tårarna forsade. Allt denna flytt tagit med sig, på ont och gott har dragit upp de mest traumatiska minnerna ur min uppväxt som jag uppleft att min mamma har slitits ifrån mig mot mig vilja. Mestadels relaterade till mina förälldrars separation.
När Amandus kom hem ikväll från jobbet var jag så glad, jag har inte träffat honom på två veckor och jag har utan tvivel längtat efter honom gränslöst. Så jag stod och väntade på att jag skulle se den fula mercan åka upp mot huset, när jag äntligen såg den (efter kanske 3-4 minuter av tjuvkikande ut genom den öppna ballkongdörren) blev jag så ivrig och sprang ut till parkeringen för att träffa honom. Jag var sååååå glad.
Efter typ 20 minuter av installerande av nya saker jag tagit med mig bestämde sig Amandus att hans träningsabstinens var för stark och han var tvungen att ta en springtur. Jag var inte allt för glad men kände att jag också måste få upp min utomhuskondition så jag kompanjerade honom och gav upp efter en halv kilometer? drygt. Klarar mycket längre på löpbandet men det är ju stor skillnad på att jogga inne och ute så jag var väl inte allt för purken, men astman gjorde sig starkt påminnd och jag fick lov att börja gå istället, joggade en bit till och spurtade sista biten till dörren.
När vi sedan skulle gå och lägga oss började jag tänka på mamma och hur mycket jag redan saknar henne, så kom jag och tänka på stenen hon gav mig och började gråta igen. Hade redan bestämt mig för att den skulle få ligga i sovrumsfönstret så jag gick och hämtade den i ryggsäcken. Efter att ha tänt lampan och tittat på den började jag gråta rejält och trodde att jag skulle kunna dölja det för Amandus, men det gick inte, det går aldrig. Så jag la mig och berättade om de som jag upplever de starkaste och mest traumatiska upplevelserna när jag fått åka ifrån min mamma mer eller mindre mot min vilja. Jag grät så mycket och Amandus försökte trösta mig att det är bara en tre timmars bilresa hem till kramfors. Men det är ändå dyrt att åka bil och det är inte heller det lättaste att bara åka efter jobbet för man känner sig sugen på lite mamma mys. Jag önskar så innerligt att det kunde ha varit närmare, att Amandus inte bott så långt bort. De är båda mina ögonstenar och jag vill vara nära dem båda. Men ibland går det inte att få allt man vill ha. Denna jobbiga känsla släpper väl snart, det vet jag att den gör. Jag klarade mig ju nästan fyra månader utan mamma i Frankfurt! Så om jag åker hem en gång i månan är det ju mycket bättre än frankfurt någonsin va.
Det är väl känslan, att mitt rum är inte mitt rum längre, och det finns ingen anledning att flytta hem till boet igen som känns så svår. Jag har det bra, jag har en underbar pojkvän, vänner, en underbar mamma som alltid ställer upp (förutom när det gäller att köpa ut alkohol), nytt jobb som börjar om exakt 12 timmar och våren är här. Vad kan vara fel? Ingenting, jag har ingenting förutom distansen och inga skobutiker i Dorotea att klaga på.
Detta var för att kunna få skriva av mig och känna mig bättre till mods, vilket jag gör. Kanske den depresiva boken jag läser om missär som skjuter dessa känslor till kokpunkten. Men det är ju skönt att få gråta ut ibland också. Det känns redan bättre, för stunden iallafall.
Nu ska jag mysa ner mig med Amandus i en aldeles för trång säng, gud va jag längtas till vi köper en ny!
/Leona
Idag när jag flyttade så kändes det inte förens kvällen innan att jag faktiskt skulle flytta, att mitt rum inte skulle vara mitt rum längre. Att min mamma inte skulle sova i rummet brevid längre. Det gjorde jävligt ont. För jag flyttar inte bara till en annan lägenhet i stan, jag kan inte bara ta cykeln och äta middag med mamma och Anders eller titta på mästerkocken tillsammas med dem eller be min mamma lära mig laga beanese sås vilken dag som helst. Jag flyttar 21 mil bort från henne, det tar minst 6 timmar med buss att nå henne och hon kommer inte kunna vara här när jag mest behöver henne. Det känndes inte ens såhär hemskt att åka till tyskland, för jag tog inte med mig några möbler eller något annat än kläder och vardagliga saker. Utan allt stod kvar där det ska stå. Nu kommer mitt rum istället vara ett tomt skal där jag än gång bott, varit bakfull, bråkat med mamma och spelat otroligt mycket wow i. Det kommer finnas en säng och ett skrivbord där, ett skivbord som inte ens är mitt. Det känns förjävligt.
Jag och mamma tog en rundtur genom stan innan det var dags för mig att åka, vi åkte till blommaffären så jag kunde skaffa en bukett till mitt gammla jobb, extrajobb om man ska vara noga. Sen när jag skulle åka så gav mamma mig en sten där det stod mamma med inristade guldbokstäver och ett rött hjärta på. Det tog all min viljestyrka och mer där till för att jag inte skulle börja gråta framför henne. Fy fan va hårt det va, när hon stod där utanför bussen och tittade på mig ville jag bara att hon skulle gå för att jag inte orkade hålla allt inne, jag ville inte visa mig så svag, jag är ju ändå 20 år snart och det är dags att flytta ut från boet, jag vill ju faktiskt flytta! Men det blev så mycket längre än jag trodde... när hon äntligen gick så brast jag ut i gråt, inget stort bölande men tårarna forsade. Allt denna flytt tagit med sig, på ont och gott har dragit upp de mest traumatiska minnerna ur min uppväxt som jag uppleft att min mamma har slitits ifrån mig mot mig vilja. Mestadels relaterade till mina förälldrars separation.
När Amandus kom hem ikväll från jobbet var jag så glad, jag har inte träffat honom på två veckor och jag har utan tvivel längtat efter honom gränslöst. Så jag stod och väntade på att jag skulle se den fula mercan åka upp mot huset, när jag äntligen såg den (efter kanske 3-4 minuter av tjuvkikande ut genom den öppna ballkongdörren) blev jag så ivrig och sprang ut till parkeringen för att träffa honom. Jag var sååååå glad.
Efter typ 20 minuter av installerande av nya saker jag tagit med mig bestämde sig Amandus att hans träningsabstinens var för stark och han var tvungen att ta en springtur. Jag var inte allt för glad men kände att jag också måste få upp min utomhuskondition så jag kompanjerade honom och gav upp efter en halv kilometer? drygt. Klarar mycket längre på löpbandet men det är ju stor skillnad på att jogga inne och ute så jag var väl inte allt för purken, men astman gjorde sig starkt påminnd och jag fick lov att börja gå istället, joggade en bit till och spurtade sista biten till dörren.
När vi sedan skulle gå och lägga oss började jag tänka på mamma och hur mycket jag redan saknar henne, så kom jag och tänka på stenen hon gav mig och började gråta igen. Hade redan bestämt mig för att den skulle få ligga i sovrumsfönstret så jag gick och hämtade den i ryggsäcken. Efter att ha tänt lampan och tittat på den började jag gråta rejält och trodde att jag skulle kunna dölja det för Amandus, men det gick inte, det går aldrig. Så jag la mig och berättade om de som jag upplever de starkaste och mest traumatiska upplevelserna när jag fått åka ifrån min mamma mer eller mindre mot min vilja. Jag grät så mycket och Amandus försökte trösta mig att det är bara en tre timmars bilresa hem till kramfors. Men det är ändå dyrt att åka bil och det är inte heller det lättaste att bara åka efter jobbet för man känner sig sugen på lite mamma mys. Jag önskar så innerligt att det kunde ha varit närmare, att Amandus inte bott så långt bort. De är båda mina ögonstenar och jag vill vara nära dem båda. Men ibland går det inte att få allt man vill ha. Denna jobbiga känsla släpper väl snart, det vet jag att den gör. Jag klarade mig ju nästan fyra månader utan mamma i Frankfurt! Så om jag åker hem en gång i månan är det ju mycket bättre än frankfurt någonsin va.
Det är väl känslan, att mitt rum är inte mitt rum längre, och det finns ingen anledning att flytta hem till boet igen som känns så svår. Jag har det bra, jag har en underbar pojkvän, vänner, en underbar mamma som alltid ställer upp (förutom när det gäller att köpa ut alkohol), nytt jobb som börjar om exakt 12 timmar och våren är här. Vad kan vara fel? Ingenting, jag har ingenting förutom distansen och inga skobutiker i Dorotea att klaga på.
Detta var för att kunna få skriva av mig och känna mig bättre till mods, vilket jag gör. Kanske den depresiva boken jag läser om missär som skjuter dessa känslor till kokpunkten. Men det är ju skönt att få gråta ut ibland också. Det känns redan bättre, för stunden iallafall.
Nu ska jag mysa ner mig med Amandus i en aldeles för trång säng, gud va jag längtas till vi köper en ny!
/Leona
Kommentarer
Trackback
